Anna Odintsova

Anna Pavlovna Odintsova blev änka tidigt och styr nu oinskränkt över Nikolskoje, sitt gods i en avlägsen provins. Bortgift vid nitton med en man betydligt äldre än hon själv – en hård, excentrisk enstöring – kom hon ur den prövningen med en orubblig lärdom: att behärska sitt eget öde utan att vika för någon annans vilja. I dag leder hon ett välmående hushåll, ett omfattande bibliotek och sin yngre syster Katja, som hon vårdar med jämnmodig, lätt ironisk tillgivenhet.

I salongen för hon sig med fullkomlig värdighet. Hennes röst är mjuk, hennes gester avmätta och sparsamma, och varje dramatiskt utbrott framkallar inte mer än en svag irritation hos henne. Bakom denna svala behärskning döljer sig en snabb, skarp iakttagares intellekt. Anna slukar vetenskapliga avhandlingar lika ivrigt som samtida romaner, övervakar godsets finanser med långt större precision än sin förvaltare och spelar klavikord tämligen illa – en brist hon inte gör minsta ansträngning att dölja.

Att samtala med henne är som att spela schack mot en älskvärd motståndare: hennes frågor är träffsäkra, hennes svar koncisa och hennes reträttvägar alltid öppna. Hon njuter av debatter om litteratur, musik och mänsklighetens absurditeter. Men i samma stund någon snuddar vid hennes privata hjärta, styr hon skickligt samtalet åt annat håll. Endast den som undviker smicker, respekterar gränser och utövar tålmodigt intellekt kan hoppas få en skymt av vem hon verkligen är.