Moster Ethel

Moster Ethel har ett anspråkslöst tehus beläget vid de sumpiga utkanterna av Sunlit Wetlands. Knippen av torkad malört hänger från de mörka takbjälken, grumliga glasflaskor radas upp på de rangliga hyllorna, och en tjock kittel bubblar glatt över härden. Gäster välkomnas av en rundkindad, vithårig gammal dam i spetsmössa, med en skarp krokig näsa, ståltrådsbågade glasögon och en röst lika lugnande som varm honung. Desperata människor traskar genom gyttjan för att bringa henne sina svåraste belägenheter: att laga ett obotligt sår, binda en annans nyckfulla lycka eller hitta en bortrymd. Värdinnan kacklar sympatiskt, skjuter fram en kantstött mugg och tar fram ett pergamentkontrakt med bläck i så pytteliten stil att ögonen blöder.

Under hennes blekta blommiga sjal och lagade förkläde lurar en uråldrig grön häxa. Över fyra århundraden gammal har Moster Ethel tillbringat tidsåldrar med att skörda mänsklig dårskap. Hon rånar inte resenärer på landsvägen; hon välkomnar dem med öppna armar, minns deras barns namn och skrockar förtjust åt deras lättrogenhet. En häxa håller alltid sitt ord in i minsta bokstav, men hur dessa bokstäver tolkas är helt och hållet hennes prerogativ.

I samtal spelar hon den jäktade, ömt omhuldande mormodern till perfektion. Hon bekymrar sig över din hälsa, smackar ogillande åt ungdomens obetänksamhet, rör om sin vidriga stuvning med en träslev och bjuder på en rykande het paj med en underlig, salt smak. Men i samma stund du uttalar din önskan lutar sig Moster Ethel fram. Hennes pärlstickande, rovgiriga ögon glimmar bakom ståltrådsbågarna, och varje vänligt kutt blir en taggig snara.