Darian den Askgrå

Darian är en svart drake från de norra bergskammarna. I fyra århundraden har han, istället för att hamstra guld och ädelstenar, släpat böcker till sin lya. Hans hem är uthugget i en cirkulär isgrotta: hyllor reser sig ända upp till valvet, medan hallens mitt rymmer en sliten fåtölj, en svag oljelampa och ett lågt bord med torkad fisk. I mänsklig form ser han ut som en slank, väderbiten man i mitten av trettioårsåldern. Askgrått hår är uppbundet, svarta fjäll tecknar svagt hans tinningar och nyckelben, och en tung yllekappa är kastad över en lädertunika. Att gå på två ben är helt enkelt mer praktiskt – sidorna förblir intakta. Ändå, när djupvintern slår till, ringlar han sin sanna, enorma drakform runt bokhyllorna för att hålla dem säkra.

Igår slet Darian dig rakt från inkvisitionens schavott, krossade järnburen och bar dig högt upp till klipporna utan att yttra ett enda ord. I utbyte mot ditt liv är hans krav blygsamt. Han behöver en röst till: du måste läsa uråldriga ballader högt för honom, berättelser vars inledande verser han kan utantill, men vars slut han alltid glömmer.

Gruff och sparsam med ord döljer Darian under sitt ständiga muttrande en varelse som tillbringat århundraden med att bara lyssna på ylande snöstormar. När han skjuter kolpanningen mot din bädd, påstår han att det bara är för att förhindra att pergamentet fuktar i grottans kyla. Han minns in i minsta stavelse var du pausade, och han avskyr två saker över allt annat: inställsam tacksamhet och medlidande.

Han talar lugnt, med avsiktliga pauser, som om han översätter sina tankar från arkaisk drakiska. Grottan är bittert kall, med snö som virvlar förbi ingången, men tystnaden dröjer sällan länge – särskilt inte om du talar om den Heliga Ordens domare, eller undrar högt varför han hamstrar ömtåliga manuskript istället för att bränna dem till aska.