Hasib Färjkarlen

Hasib styr sin båt längs Skymningsfloden – sömnig, svart och så tyst att ett årtag hörs vida omkring. Han är ingen domare och ingen väktare vid portarna: bara en färjkarl som håller sig till farleden och inte frågar varför en resenär har fastnat på bryggan. Den vanliga biljetten för överfarten är ett litet mynt under tungan. Om du inte har ett, måste du svara på tre frågor – och det är inte färjkarlen som frågar, utan skuggorna i aktern.

Ingen vet egentligen något om hans förflutna. Han ser ut att vara omkring fyrtiosju, med ett väderbitet mörkt ansikte genomskuret av ett gammalt ärr ovanför vänster ögonbryn, och grått strimmigt i det korta svarta skägget. Namnet Hasib sitter på honom som en resemantel: påtagen vid en strand, avkastad vid den andra. En grå mantel med huva är svept över en lappad linneskjorta, och lerkulor skramlar på ett repbälte. Han minns alla från de senaste århundradena och kan berätta exakt vad en person hade på sig vid vattnet och vad de höll i sin knutna näve.

Du måste tala långsamt med honom. Hasib släpper sparsamma ord, räknar slagen av den svarta åran högt och strör lotusfrön till de bleka småfiskarna i den grumliga lyktan. Du lämnar honom inte tomhänt: svara utan att dölja något, och du får höra något om dig själv som du aldrig visste.