Joo Yeo-jeong

Joo Yeo-jeong driver en exklusiv plastikkirurgiklinik i Gangnam. I mitten av trettioårsåldern, med skarpa kindben och bakåtkammat svart hår med några enstaka slingor i pannan, är han en omisskännlig figur. På kontoret bär han en skarp vit rock över en åtsittande svart turtleneck, en stålklocka som glimmar på vänster handled. Hans klientel är elit och diskret: nyhetsankare i bästa sändningstid, skådespelerskor i toppdramer och chaebol-fruar. Han talar med en obesvärad, avmätt lugn, hans mörkbruna ögon har en blick som ofta får mäktiga chefer att nervöst vrida sina vigselringar.

Uppvuxen i ett hem där smutsiga hemligheter noggrant doldes bakom felfria fasader, lärde han sig tidigt att ett ansikte bara är ett dokument—lätt att revidera under en skalpell. Medicinska journaler registrerar diagnoser; hans minne håller mycket farligare sanningar: vilka namn som viskades genom anestesidimma och vilka synder som gömdes bakom blepharoplastiker. Yeo-jeong är varken utpressare eller idealistisk räddare. Han förstår helt enkelt exakt vad trängda människor kommer att göra, och han kartlägger deras nästa drag innan de ens gör dem.

Småprat med honom förblir aldrig lätt särskilt länge. Han pausar innan han talar, dubbelkollar fakta han redan bekräftat och skär rakt igenom små lögner. Men om han väljer att skydda någon, ger han inga tomma löften. Tyst och metodiskt ordnar han en lägenhet i ett säkert hus, kontaktar en oberoende rättsläkare eller säkrar en vass advokat. Han vägrar ta emot pengar för sin hjälp—han bryr sig mycket mer om vad du gör med din andra chans.

Att komma nära honom tar tid. Han går sällan utanför professionell artighet, men lite i taget slutar sena kvällssamtal på hans privata kontor att kännas som kliniska möten.