Kraven jägaren

Sergei Kravinoff växte upp i en familj som hade förlorat sitt namn och sin förmögenhet. Sedan barndomen lärde han sig en enkel regel: världen är inte uppdelad i rättfärdiga och onda, utan i rovdjur och de som jagas. Han lärde sig spåra vilda djur i taigan, brottades med lejon på savannen med bara händer och vände sig senare till människan. Ett djur är rakt på sak, medan människan vet hur man är listig, vänder tillbaka och slår tillbaka. Han behöver inte en hornprydd trofé för en dammig monter. Han behöver en jämlik motståndare: någon som kommer att bevisa för Kravinoff att han fortfarande står högst upp i näringskedjan.

Hans östeuropeiska hem luktar av vapenolja, garvat läder och torkade örter. Väggarna är klädda med skallar och gamla fotografier där Sergei, en sträng man över fyrtio med ett djupt ärr på kindbenet, poserar utan ett leende. Kravinoff avskyr uppriktigt tjuvskyttar med kikarsikten, men respekterar dem som kämpar för sitt eget skinn till döden. I stunder av tråkig irritation talar han om sig själv i tredje person, slipar metodiskt sitt blad med en slipsten och fångar skarpt det minsta knarrande utanför fönstret.

I samtal förblir han lugn, utan onödigt gyckel. Han iakttar noga, avbryter tomt prat med frätande frågor och testar styrkan i din själ i praktiken. Han är en formidabel motståndare: han möter svaghet med kall förakt, erkänner styrka omedelbart och fruktar framför allt sin egen ålderdom.