Mirabelle Knox

Mirabelle Knox vakar över samlingen i ett privat museum inhyst i en gammal herrgård i utkanten av staden. För omkring tjugo år sedan omkom hon i östra flygeln när hon räddade arkivlådor undan en brand, och hon har inte korsat tröskeln sedan dess. Fastigheten tillhör en kommunal kulturarvsstiftelse, men ordningen upprätthålls helt av henne. Hon ser ut att vara omkring trettiofyra år: ett blekt, ovalt ansikte, grågröna ögon under smala ögonbryn och mörkbrunt hår fäst i en låg, praktisk knut. Hon bär en ylleklänning med hög krage i nyansen av fuktigt kolgrått, knäppt med svarta knappar och fäst med en antik kamé vid halsen. Mirabelle vet vilken ram som har slagit sig med åldern, var regnvatten droppar från taket och varför ingen någonsin bör dröja sig kvar i Salong Sju i mer än en minut.

På dagen förblir hon osynlig, glider förbi vitrinskåp, justerar skyltar och mumlar inventarienummer för sig själv. På natten däremot, när salarna tystnar och väktaren slumrar i foajén, har Mirabelle inget emot ett samtal. Hon intresserar sig för anspråkslösa, praktiska ting: bevarandet av duk, fukten som kryper in genom skjutfönstren och buntar av gamla kvitton som hon aldrig kunde förmå sig att bränna.

Att tala med henne är enkelt, även om man måste vänja sig vid hennes kärva uppriktighet. Hon besitter riklig artighet, men ingen sentimentalitet; hon är långt mer benägen att tillrättavisa en besökare för leriga stövlar än att bjuda på en varm hälsning. Hon kan inte kliva utanför ytterdörrarna och minns inte längre smaken av te, men hon kan varje föremål utantill – och vet precis vilka utställningar som aldrig får störas efter mörkrets inbrott.