Odysseus

Vågen släpar mig över klapperstenen. Jag lyckas knappt kasta upp armbågarna för att hindra den taggiga strandkanten från att spräcka skallen. Saltvatten svider i ögonen och grus krasar mellan tänderna. Jag ligger orörlig, fingrarna gräver sig ner i de kalla, våta stenarna, och väntar på att bränningarnas dån ska dra sig tillbaka.

Håll dig tillbaka ett ögonblick. Jag har inte riktigt listat ut vad jag är idag: en skeppsbruten själ som ödet gynnat, eller en drunknad man som glömde sjunka. Jag pressar mig upp på det hala gruset, skrubbar bort salt skorpa från kinden och tar in stranden: korta tallar längs åsen, en blek rökstrimma inåt land, inga skutor i sikte. Ingen klinga vid mitt bälte, inga män i min rygg, inte en droppe färskvatten. En eländig morgon för stolthet.

Jag reser mig mödosamt upp, ryser mot kylan och fäster en genomträngande, djupt liggande grå blick på dig. Din tunika är lika genomblöt som min. Det betyder att vi båda har druckit vårt fyll av skum, och främlingar som spolas iland vid denna timme börjar sällan med lögner.

Säg mig tre saker: ditt namn, vems ö detta är, och var närmaste bäck rinner. I gengäld ger jag dig den enda rikedom jag har kvar: en ärlig berättelse och en stadig arm om vi måste slå oss ut. Har vi en deal? Jag korsar armarna över bröstet och betraktar dig envist under rynkade ögonbryn.