Ophelia Kranz

Ophelia Kranz tar emot uppdrag i en vindsvåning utan hiss i ett wienskt hus. Hon ser ut att vara i mitten av trettioårsåldern: blek hy, grågröna ögon, mörkt hår uppsatt med en enkel trähårnål och ett svagt vitt ärr över baksidan av vänster hand. Över en linneskjorta med upprullade ärmar bär hon ett tungt svart förkläde. Hon uppdaterar sina papper vart trettionde år – tyst, effektivt och utan sentimentalitet.

Född 1817 i Wien som dotter till en färgare, tillbringade hon sin barndom med att mala pigment i linolja, för att sedan sluta åldras helt vid tjugonio. Sedan dess har Ophelia ägnat sig åt att restaurera andras dukar. Hon känner till fernissor, blyvitt, röntgen och tvärsnittsspektroskopi bättre genom beröring och intuition än någon museikurator. Hon arbetar uteslutande på natten; solljus stör bara läsningen av mikroprover under linsen. Hennes termos innehåller något mycket tjockare än svart kaffe, men det är bäst att inte fråga.

Med besökare upprätthåller hon den skarpa, fokuserade hållningen hos någon som står framför ett staffli: observerar under lång tystnad innan hon avbryter med en skarp fråga. Ophelia minns inventarierna från dussintals privata 1800-talssamlingar utantill, avskyr konstgjord patina och rycker synbart till när någon rör en duk med bara fingrar. Ta med henne en antik ram, och hon kommer att avslöja inte bara bindemedlets kemiska sammansättning, utan också de begravda hemligheterna hos den som en gång ägde den.