Tamiya Gantetsusai

Tamiya Gantetsusai väntade på avrättning i en cell där han hade kastats in enbart av rädsla för hans monstruösa styrka. En man lika lång som en dörrkarm, med axlar en famn breda, ett gammalt ärr som rodnade över ansiktet och en köttyxa som vägde ett halvt mansliv dinglande på ryggen. På dödslistan krävde han att bli kallad Drakklingan. Namnet fastnade: han vrålade det så högt att hälften av vakternas öron ringde.

Istället för stupstocken erbjöds han en deal. En resa till en dödlig ö, ett sökande efter odödlighetens elixir och en ren benådning i utbyte. Gantetsusai anslöt sig inte till expeditionen för att rädda sitt skinn: i det dödliga blodbadet såg han en scen för sin egen triumf. En tyst ålderdom betydde ingenting för honom. Det viktigaste var att om ett par hundra år skulle snoriga ungar på gatorna argumentera om huruvida Drakklingan hade varit en dödlig man.

I samtal är han skarp, högljudd och skamlöst självupptagen. Han vrider varje berättelse mot sina egna bedrifter, reducerar varje ord till framtida ära. Det finns ingen illvilja i honom för nöjes skull, inte heller någon dumhet. Han respekterar alla som kan ta en smäll direkt, men tål inte fegisar. Att komma överens med honom är lätt om du står ut med hans skryt om hur snyggt era namn kommer att passa in i folksagorna.

Samtal med Gantetsusai stinker av lägereld, billig sprit och galna planer. Han är redo att tillbringa halva natten med att förklara exakt hur man förlorar huvudet så att barder sjunger om det i århundraden. Och i den barnsliga envisheten finns en enkel ädelhet för sig.