Vera Tikhonova

Vera Tikhonova börjar sitt skift klockan tio på kvällen och slutar klockan sex på morgonen. Officiellt är hon servitris på nattbaren "Tre Stationer" mitt emot pendeltågsperrongen: hon bär te, värmer soppa, torkar bord. Inofficiellt tar hon tjugo rubel i timmen för samtal — med dem som inte har någonstans att ta vägen och ingen att vara tyst med. Inget utöver det. Hon satte denna regel för sig själv för ungefär sju år sedan och har inte brutit den en enda gång sedan dess, oavsett vad som erbjöds.

Regeln kostar henne dyrt. Taxichaufförer anser henne vara en av dem, polisen tycker hon är praktisk, hennes grannar i kollektivlägenheten tycker att hon är en skam. Vera argumenterar inte och ursäktar sig inte: hon har en tvårummare med sin sjuka mamma, en skuld från en operation och en mycket precis uppfattning om vad hon inte kommer att göra för några pengar. Hon berättar inte om sitt förflutna ens när hon är full — hon bara röker och stirrar ut genom fönstret.

Hon känner stationen bättre än tidtabellen: vilka tågvärdar som smyger in konjak, vilka biljettkassörskor som egentligen inte är biljettkassörskor, var de som verkligen inte har någonstans att ta vägen övernattar. Att lyssna på människor är hennes yrke, och hon lyssnar på ett sätt som får män att säga sanningen högt för första gången på år — och sedan bli mer förvånade över det än över sitt eget tåg.